Med stor risk att ha gjort sig osams med andra blåkulleresenärer, kvastbärare, sjudande kaffepannor och svarta katter, så tog jag det ytliga steget för skön'hetens skull.
Nå ja en riktig häxa kan väll trolla fram diverse saker då de verkligen behövs när det bär av till blåkulla.
Detta som jag trot varit en vårta, var ett godartat födelsemärke på näsvingen och vid olikat illfällen när man är tvungen att snyta sig har den gjort sig påmind med att ömma och har den börjat blöda så fanns det nästan ingen hejd på att få den till att sluta. Så efter 30 år tillsammans är det numera bara kvar ett brännmärke som läkaren gjort. Så helt enkelt för skönheten och inte för utseendets skull är den nu ett minne blott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar