Vandringen till Muskus

Som förr om tiderna då boskap drevs mellan beten, utskifften och skogsbeten, har vi vandrat söndagen den 17 juli. För att våra egna marker ska plöjas och betet inte räcker.

Jag har varit upp i varv inför denna strapats, aningens separationsångest kan tänkas, kollade runt om en trailer men hittade ingen att låna, vi har dock pratat om länge att ta hästarna på en tur, packa tält, mat och förnöden heter för att bege oss ut på en tur till häst. Så varför inte göra det denna gången med målet inställt på "hästkollo" i Muskus. Sagt och gjort vi kom oss iväg 9:00 efter mitt jobb, barbacka bar det av efter som vi inte skulle ha så högt tempo, vandrade på likt luffare efter vägen och tiggde vatten åt hästarna som inte var direkt törstiga när den drycken erbjöds.

Vidare lämnades olika former av skitiga högar av visitkort längs vägen och vi red in genom byn där vi möttes av stora ögon och fundersamma blickar, hälsade på kändisar som åker omkring i farkoster av plåt med hjul på (jaase dagens nymodigheter). När vi kom in på byavägen behövde bara en häst ledas den andra går snällt med ändå, tar lite gräs från diket och lunkar vidare precis som en flock gör.

När vi närmade oss Sörgården började skriandet mellan hästarna som att de kände på sig att dom skulle träffas idag, för de hade inte sett varandra förr. Trots att våra två var lite trött av värmen och alla djuren man fick viffta bort med hatten vi bar på våra huvuden likt cowboys. Så fans det lite spring i benen vid ihopsläppet.

Efter 3 timmar nåde vi målet, svettiga och brända av solen. Men som tur var kom vi lagomt till dukat bord med svalkande dryck och mat, som vi tacksamt mättade våra magar med.

Känns tomt att våra små troll inte står i hagen på morgonen, första dygnet kändes det som om jag också skulle vilja vara på bete i Sörgården, och Lars hör dom stampa bort ohyra ibland.

Men dom är inte långt bort, de ska bara få återhämta sig och vänja sig med tillvaron så ska vi dit och vitja näjden med storhovarna.