Kväll den första november

Ja här sitter jag och är slö. Börjar med att tacka för era fina kommentarer, även till er som kikar in utan spår, jag ser att ni finns ändå... tihi. Det skulle vara kul om ni lämnade en tass eller två, I have visitors from around the world. Men mest från sverige ändå.

Ja det är inte ofta jag är utan mössa men ibland händer det, blev det inte för varmt skulle den vara på mitt huvud även inomhus. Att sen bli sminkad och fotograferad händer nog bara en gång i livet, vist var jag nipprig och hade kläd ångest som maken fick utstå men vanliga rätt bekväma och vardagliga kläder kändes bäst. Att ta det som en kul grej och spexa lite framför linsen så både make och kameraman drog på smilbanden var bara kul. Sen när man granskar bilderna både bra och dåliga, men det är ju precis så man ser ut. Ser man de små grejerna som kommer med åren inte för att jag är värst gammal men jag är stolt över det liv vi levt och ser fram emot resten av livet. Man ska åldras med stolthet det ska synas helt enkelt. De där linjerna vid ögonen som kommer när man ler med hela ansiktet tycker jag är vackert.
Att bli fotad är ingen nymodighet, folk har i alla tider tagit bilder på familjer,  jag ser det inte som något att skryta med utan som en upplevelse, en sida att jag kan om jag vill, exponera en sida som inte annars syns. För jag drar hellre ner mössa lite till och går en sväng här i skogen.

Andra orsaken var att spana in deras utrustning, vilka grejer, fjärrstyrda externa blixtar och kamerorna, vilka grejer.... när jag blir stor så....ska jag också kunna utnyttja min kamerakapacitet på alla konstens inställningar. Jag tränar för fulla muggar.

Dagarna blir allt kortare och snön låter allt vänta på sig, det ät tydligt, för i söndags sadlade vi varsin häst packade ryggsäcken med korv och red ner till ån för att grilla. Det hade redan börjat skymma vid 15 tiden och vi såg färdvägen rätt så bra, men medans vi satt där vid elden med hästarna fastknytta i varsit träd en bit bort hant det bli bäcksvart, vi skymtade den vita manen på Vedell i lågorna men den svarta Blakken ser man inte så bra. Så när vi plockat ihop så går jag rakt på Blakken, då har han knytt lös sig själv och står och äter mitt mellan oss och där Vedell står. Den lilla filuren.
Hemvägen får vi förlita oss på att hästarna hittar, för vi ser inte mycket av vägen, man hör bara hunden som flåsar förbi där hon springer och luktar. Hästarna de till och med hittar den lilla stig som går från skogsvägen och rätt fram på våran åker nere i skogsbrynet. Men måste medge att det känns lite läskigt att inte se vad som finns runtom en eller var man är på väg. Men de är fina de lurviga fyrbenta där ute i hagen.

Det är mörkt även i kväll, sista fönstret har fått sin fönsterlav och jag donar på med lite hushålssyslor varvat med datorhäng.

Vilket väder vi hade idag, strålande sol med spöregn och regnbåge som avslutning.