Jävlat less

Djuren har tame fan varit MITT liv i hela mitt liv, ingen, ja INGEN ska fan komma å påstå något annat. Och Agnes har jag fan mest uppfostra själv hon har fan följt mig vart jag än varit. Så kom inte å lek barmhärtig.

Jag har aldrig bett någon person att lämna gården, aldrig kört någon härifrån (inte ens Lars har jag bett åka), den som inte vill vara här har alltid åkt av egen fri vilja, och kommit tillbaka när det behagat den själv, jag har tillbringat många dagar och nätter här med mina djur.

Upprörd...... ja kanske det.

Historier har alltid två sidor

Vill någon ha beslut så här kommer det,,,,,, prova inte röra mina djur och så har det alltid varit.
Om än jag varit less och de varit billiga bitvis så har de alltid kommit tillbaka till mig och de följer med mig i fortsättningen.

Jag har velat och varit obestämd pga att vad tror alla andra , möjligt vis har jag varit över snäll och accepterat många saker och tänkt mest på andra och glömt mig själv.
Mest har jag inte hävdat min egen åsikt tillräckligt mycket för att mitt välbefinnande ska må bra. Men jag kan berätta att nu är Greta tillbaka, och hon är och ska vara ärligare än hon någonsin varit.

Det känns som bron brinner i bägge ändarna.

ÅÅÅÅ vet ni det känns så jävligt bra, så det är inte sant.


Lägg fan inte all skuld på mig nu, jag har burit den i flera år. Jag har lagt den på mig själv omedvetet i många år i tron om att jag gjort rätt. Inser det nu. Men kom inte och tyck synd om mig nu. Jag har tagit mig därifrån själv, om än vissa inte tror jag lyssnat på det alla möten och läsning har sagt till mig så har det gått in, men ni måste förstå att när man är redo tar man tag i sig själv. Ingen kan tvinga en. Och ni/du som stått brevid och jag sårat med mitt konstiga självdestruktiva beroende beteende i min hjärna, ni/du ska veta att många tårar har fallit på vägen därifrån. Främst för att jag förnekat mig själv.
 Du som under lång tid stått där vid min sida medans jag brutit ner mig själv, nu sist har både mitt och ditt agerande gjort att vi står där vi är idag, du med krav på  beslut från mig och jag på väg upp ur graven med en storm av alla möjliga känslor som jag aldrig haft så starkt. Mina beslut är tagna av att jag behöver tid och kan inte hålla dig längre trots att du alltid fått välja själv och även välja åt mig.

Jag kommer att acceptera det som kommer av mina beslut i framtiden, jag har inte längre förutbestämt hur mitt liv ska bli, de som står mig nära har jag aldrig velat göra illa om än det nu så blev, när livet var i ett kol svart skede för att verkligen vakna upp.

Varför skriver jag nu?
För att det känns skönt, För att jag inser att jag är tacksam för det jag haft, uppskattar det jag har och att jag försöker se framåt. Jag verkligen försöker. Och jag försöker att stå upp för den jag är inte bara följa med.

Det kanske kommer mer från mig mer av ord och inga visor.

Kram