Fy fan vad skönt....

Här har jag gått sen i onsdags lite små nojig, för jag har haft en överaskning till min kära man.

Helt så där spontant en dag tänkte jag på jobbet att nu ska jag minsan lyfta upp de två sista takstolarna men först skulle de rensas från dålig panel, renoveras i fackverket, kapas av och byggas om så de liknar de andra 14 som redan sitter på plats.

I bland sker tanke och handling på samma gång, såå på vägen hem i onsdags körde jag förbi i grannbyn och hörde med en karl där om han ville låna mig en hand. För att själv lyfta upp en takstol med spännvidd 9,5 meter på 4 meters höjd hade jag inte tänkt bängla med.

Upp kom dom på några timmar med hjälp av traktorn och lite andra verktyg som jag fick leta fram i den organiserade oredan här ute, ibland ligger inte sakerna där man lagt dom helt enkelt.

Sen att hålla allt lite hemligt tills mannen i huset kommer hem från jobbet var lite svårt , men jag försa mig inte som tur var. Och i morse ställde jag mig och förde handen över gårdsplanen och frågade.

Jag - Nå vad tycker du?

Lars -Om vad!

Jag -Om de två sista takstolarna!

Lars - Fy fan vad skönt.

Och där efter föjlde en redovisning om hur jag hade tänkt och gjort och vad han får göra själv, vad som inte är gjort.

Tur att det blev bra, för nog har jag allt varit lite nojig.