Ja. Där kan jag stå tills mina fötter blivit blå.
Att gå ut för att ge hästarna nattfoder och göra kväll åt hönsen i månens sken, höra tystnaden bortom de tuggande tu, tänk om man skulle ta de ut på en midnattstur där månen speglar färden genom meterhög snö.
Då jag hör staketet det gnistra av strömmen som hoppar mellan trådarna som skadats, genast jag laga och ser över köldslaka trådar.
Sedan jag står med kameran och intar stunden att minnas, av värmen från pälsen på våra hästar, en len mule mot min kind och när de andas ut i mitt hår. Jag må vara nytvättad men de känner nog doft av ko ändå.
Vad vore livet utan den tillgivenhet ett djur kan ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar