Helt enkelt.
Herrn i huset har sålt våran lyxkartong på hjul i dag, och min benämning på lyx just för att den var mer utrustad än vårat lilla torp, med div golvvärme och prylar. Men nu har den fått ny ägare som säkerligen använder den fler gånger än vad vi gjort.
För det andra så har jag haft sådan tur att via facebook ragga rätt på några fårskallar till mina framtida skinngarvningar. Och min make bara skakar på huvudet och önskar att den inlevelse jag har över detta med att garva skinn inte ska gå över styr så jag börjar se fällar i våra levande djur. Men framför allt är han nog lite orolig över den fanatiska blicken jag hade över att ha fått tag på den sista pusselbiten som en fårskalle kan ge, förstår att det kan vara lite gruvensamt att åka på jobbet för honom när jag fått blodad tand på denna grej. Men så fort Sura Tant Röd har chekat ut ska jag minsan ge honnom en annan blick som får honom på andra tankar.
Vist känns det lite lustigt att dessa söta små varelser som får är, att jag helt enkelt kan ta så lätt och skriva om fårskallar och skinn, jag är inte helt utan kännslor för de liv de engång varit och de skallar jag skriver om går fortfarande i sin flock. Men jag vet att de har/haft det bra och att när tiden ändå är kommen har folk i alla tider tagit vara på det som som ges, tydligen har jag gått och blivit en filosof i detta med att man kanske skulle kunna leva självförsörjande i denna konsumerande värld av teknik ock prylar. Fast vist behöver vi utvecklas, jag menar det inte som något negativt.
Men tänk så lite som kan göra en glad, som en fårskalle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar